Mindre ord och större verkligheter

Jag har ju tappat bort orden, men jag lever. Kanske har jag gett bort dem? I svenskundervisningen – till flyktingarna, den dagliga kampen eller i det rabblande bedjandet? Allt har sedan länge blivit vardag, så det finns inget mer att berätta. Det skulle ju kunna tyckas vara konstigt att dela bo med flyktingar och klostersystrar, men det är det inte. Tänker: Gud är i det fördolda och i det lilla & trasiga – det vittnar den kristna berättelsen om. Den vill jag lära mig utantill.

Så Gud, gör den hårda klippan till ett källsprång. Här är ett ord på vägen, från fejsbuck:

Bered väg för Herren

Bered väg för Herren
Gör hans stigar raka
Gör hans stigar raka.

 

Kristi kärlek tvingar

Så ska jag då svara lite kort på varför jag har flyttat hit till klostret för att arbeta med dessa Guds minsta. Helgeandssystrarnas motto är ”Kristi kärlek tvingar”. (Detta påminner mig om Catholic Worker farms ”love in all sincerity”). Vår kallelse är att ha hjärtat hos Gud och handen hos vår nästa. Gud är en och på samma sätt är den kristnes tro & liv/gärningar/vardag ett och samma. Några vägledande citat inför mitt beslut som jag samlat i min anteckningsbok (utan att alltid refera, sorry!):

1. ”Det som renar människan på ett mycket genomgripande sätt är att leva i verkligheten, att sluta upp med att drömma om illusoriska fomer av självförverkligande.” (Gissar att detta är Sr Sofie OP).

2. ”The purest form of generosity is attention.” (Simone Weil)

3. ”Det outhärdliga som världen deltar i. Jag kan inte sluta tänka på det.” (Bodil Malmsten)

4. ”En helig radikalism är sammanvävd med en bottenlös barmhärtighet.” (Frank Mangs)

5. ”The mystery of the poor is that they are Jesus, and what we do for them we do for him.” (Dorothy Day)

6. ”Jesus kallar oss att följa en väg som kan tyckas absurd. Det ser ut som raka motsatsen till det som verkar gott, denna kallelse att lida. Det verkar löjligt att gå med på att möta sin egen smärta. Men om vi är villiga följa Jesus ändå in i döden kommer vi att upptäcka att vi kan stå upp till ett nytt liv med honom”. (Gissar Sr Sofie O.P igen). Nej tillvaron här är långtifrån plågsam. Men jag möter lidande och utblottas för det på ett helt annat sätt än när jag bodde i Örebro.

5. ”Allt kristet liv innebär trohet mot en personlig kallelse som man ständigt måste försöka förstå allt bättre”. ”Istället för att odla vår unikhet (eller illusionen om den), eller fundera på vad det egentligen är man är bra på, är det för den kristna människan helt tillräckligt att fundera på hur man kan bli mer kärleksfull, få ett djupare hopp och en starkare tro, och därmed tjäna kyrkan med att bli en del i hennes strävan i att likna Jesus.” (Sista citatet är Patrik Hagman)

6. Mitt liv är konstruerat på detta, uppbyggt av en naiv förtröstan på en Gud som är KÄRLEK och som råder. Jag måste pröva om det håller.

Syster Marianne på besök i fängelset i Malmö. Mannen är en flykting från Bangladesh som ska utvisas från Sverige. Syster Marianne ger honom den sista trösten som medmänniska efter det att han har försökt ta sitt liv. Foto: Thomas Löfqvist, (via Victor Egerbo)

Panopticon

Av Josef.

Vad jag gör på klostret

Ora et labora – och däremellan: äta veg-mat, klappa katt, gå promenad (pulsa i snön), läsa, fira mässa och gudstjänst, sova gott. Hittade en dag ett välstämt piano med vacker ton. Min tröst. Hittade en annan dag klostrets bibliotek. Jag bor ju liksom i ett antikvariat, finns så många spännande gamla böcker här(!!!). Jag undervisar svenska som huvudsaklig arbetsuppgift, det går bra. Svenskundervisningen är så viktig i detta skede för de hitflyttade, och därför meningsfull som syssla. (Eftersom svensktalande=större jobbmöjligheter=uppehållstillstånd). Min släkt har pedagogiken rinnande i blodet, på gott och ont, så det känns roligt och inte svårt att undervisa. Dessutom tycker jag att det redan märks avsevärd skillnad på språkkunskaperna.

En utmaning: känslan av att vara ensam mittibland alla dessa människor. Behovet av ensamheten. Balansera där emellan.
Och ledan, som lurar på mig. Tillvaron här är vilsam, men möjligtvis trist i längden. Dock klagar jag inte det minsta, i solidaritet med fristadsgästerna som levt här under betydligt längre tid än jag kommer och under betydligt mer begränsade former. Deras tillvaro är inte så himla underhållande. Och så här, efter fyra veckor på plats, måste jag säga att vilan är övervägande.

REVA

Under förmiddagens grammatikpass kliver syster Marianne in med ett viktigt budskap:
”nu jobbar de på ordentligt i uppsala. poliserna letar överallt, de kollar i bussar och på stationen. ni måste akta er! ni får inte gå på vägen, stanna på uppfarten. och var försiktiga!
kan nån översätta så att alla förstår?”.

”Poliserna” blev ett tacksamt exempel på ett substantiv i bestämd form plural när hon hade gått, men mitt hjärta slog hårt för mina papperslösa elever och jag kände mig upprörd inombords, all den upprördhet mitt stilla sinne kan uppbringa. ”de har ingen rätt att vistas här”. tobias och gänget, ni gör er till gudar. jag avsvärjer mig era bestämmelser. tack och hej.

REVA kallas det. Ett ”rättsäkert och effektivt verkställningsarbete”; svenska myndigheters nya projekt för att hitta och identifiera papperslösa människor och deportera dem. Det nya projektet är ett samarbete mellan gränspolisen, Migrationsverket och kriminalvården och har som mål att, som det kallas på byråkratisvenska, verkställa att fler personer som har gått under jorden efter att ha fått ett utvisningsbeslut utvisas. Syftet med Revaprojektet är alltså att gränspolisen ska kraftsamla och fokusera ännu mer än tidigare på att söka efter dessa människor och se till att de förs ut från Sverige. Mer om polisens arbete:

Som en del av denna effektivisering söker sig polisen till kollekivtrafiken där de punktmarkerar människor med ett ”papperslöst utseende” för att avkräva dem id.

Jag frågade en av våra fristadsgäster hur han kände för syster Mariannes varning. Blev han orolig? Han sa bara: ”jag har levt så här i tre år nu. Utan papper och dokument. Mina känslor är alltid samma.”

Att begränsa människor är verkligen inget vackert.

Klicka vidare till några vänner:
Mattlos nybörjarguide till reva
Jonathan på och utanför radio om jakten på papperslösa.

En plats där det är enklare att vara god

Såklart är det tillåtet för oss människor att underlätta vår vardag och tillvaro, så att vi lever mer på det sättet vi längtar efter (jag kan själv få för mig motsatsen, och göra det så svårt för mig som möjligt…). Jag har rätt höga ideal, men de gäller bara mig själv. Det kan handla om disciplin, typ rutiner, sammanhang, människor vi omger oss med. Vi har även ett ansvar för det som är vårt liv. Här är det fasta rutiner som gäller, vilket blir alltmer tydligt. Maten som serveras är bestämd veckovis, varje måndag kommer Annika, varje onsdag och fredag är det mässa, bönerna bes på samma sätt som de gjorts i decennier och så vidare. Och jag som inte ens kan äta samma frukost två dagar i rad… Men det känns minst sagt bra att vara på en plats där jag får bygga upp goda vanor, en avskalad vardag och förtröstan på Fadern och ha en sysselsättning som är så pass meningsfull för den andra. Här finns plats att ansa och rensa och växa.

Min kära mamma smsade: ”det känns som att du gör något väldigt annorlunda”. Det kanske är alla andra som lever annorlunda. O att vi visste vad sant mänskligt liv är.

Låt din längtan föra dig hem.

I väntan på framtiden

Första rapporten från Alsike (där jag nu bor), och ljuset lyser; mörket har inte segrat över det.

Innan jag åkte hit skrev jag: ”The best thing to do with the best things in life is to give them up. Två dagar kvar, två stora avslut kvar. Ikväll – husförsamlingen. Jag har delat vardagen med dem i tre år.
Finns så många guldskatter att bevara och plocka fram sen, när jag sitter med trasiga mörkerväggar omkring mig. Kan inte skriva ner utförligt dessa kärleksord som är kärleksdryck, men deras namn hjälper mig förhoppningsvis att minnas…
Därför är det bra att ge upp det bästa man har – då ser man dess fulla rikedom och kan glädja sig som mest åt det.”

Klosterväggarna har visserligen hål men det är inte mörkret som sluter sig kring en. Väggarna är vita och överallt sitter ikoner och bilder av Jesus. Alltså samma inredning som hos mig. Det får mig att känna mig hemma – detta är min Faders hus.

Trots allt ohyggligt smärtsamt och oförklarigt orättvist som ryms här lyser ständigt nåden, bryter det himmelska fram. Tänker på Bo Setterlind: vi föda oss med liv, det går inte att äta död.  (tror jag? har inte mitt bibliotek här och kan dubbelkolla.. kan vara så att jag hittat på det själv annars! men förstår ni vad jag menar?)

Ett exempel på oförklarig orättvisa här på klostret återfinns i denna lilla dokumentär, den är jättebra. En trevlig liten familj från Angola har levt i Sverige de senaste åtta åren. I Sverige är numera den enda giltiga id-handlingen ett pass, men för att få pass måste man ha någon annan form av identitetshandling för styrka identiteten. Detta har dessa personer aldrig ägt. Och enda sättet att få ett sådant är att åka till Angola. Och för att åka till Angola krävs pass. Löjligt! Moment 22 så det bara skriker svensk dysfunktionell migrationspolitik om det. Tidigare fick de som hamnade i sådana situationer uppehållstillstånd av humantiära skäl. Dokumentären får mig också att se fram emot varmare tider..!

Varje dag ber vi i stil med ”med den triumferande kyrkan i himlen och din stridande kyrka på jorden”. Vi behöver även äta hopp. Nära oss av hoppet. Hopplösheten råder i helvetet. Men vi tillhör Guds rike.

Det finns ingen plats

för att vara cool i Kristus. Ingen alls. Kyrkan är de korsfästas gemenskap.
Men det finns plats för dig och din törst, så välkommen!

Teckning av Julia Wingård på Loppisateljen

Att inspireras av…

För några år sedan levde jag en tid på the Catholic Worker Farm utanför London. Det kunde ni läsa om här på bloggen (bläddra bakåt för att hitta inläggen, eller hitta kategorin Catholic Worker Farm – läsvärt tycker jag!). Tiden där var tuff på många sätt men kom att betyda otroligt mycket. Få ställen & människor har inspirerat mig lika mycket. Den här korta dokumentären ger en väldigt bra bild av hur livet på farmen ser ut. Kolla in! Åk dit! Starta Catholic Worker-kommuniteter!