Host
Vintern verkar vara på ingång. Men man vet ju aldrig säkert. Jag gjorde en spotify-lista under hösten.
Status?
En tämligen inaktuell men likväl intressant lista över vad som ger dig högst respektive lägst status i andra ögon, från Dagens Industri 2008:
HÖGST STATUS
1. Vara allmänbildad.
2. Vara duktig på sitt arbete.
3. Ha arbetat ihop en förmögenhet.
4. Vara en engagerad och duktig förälder.
5. Kunna tala många språk flytande.
6. Lägga tid och pengar på att hjälpa behövande människor.
7. Kunna bestämma över sin egen arbetstid.
8. Ha en klar och tydlig livsåskådning.
9. Ha möjlighet att vara ledig en längre, sammanhängande period.
10. Vara underhållande och rolig.
11. Ha ett långt och stabilt äktenskap.
12. Vara en duktig talare.
13. Ha en helt egen stil.
14. Ha examen från ett svenskt toppuniversitet.
15. Ha många vänner.
16. Verka självsäker och framåt.
17. Kunna mycket om politik och samhällsfrågor.
18. Äga ett företag.
19. Vara en duktig hemmafixare.
20. Leva miljömedvetet.
LÄGST STATUS
1. Ha en minst 15 år yngre man.
2. Förbättra sitt utseende med medicinska hjälpmedel.
3. Äga en äkta pälskappa eller -rock.
4. Ha en minst 15 år yngre fru.
5. Gå i kyrkan varje söndag.
6. Gå i terapi.
7. Bli omskriven/figurera i kändispressen.
8. Känna familjen Wallenberg (Sveriges mest kända och inflytelserika finansfamilj).
9. Känna en ledamot i Svenska Akademien.
10. Vara singel med intensivt kärleksliv.
11. Umgås med chefen utanför jobbet.
12. Vara en god ryttare.
13. Ha en fullbokad almanacka.
14. Engagera sig i kyrkans verksamhet.
15. Ha en välbesökt blogg.
16. Köpa professionell hjälp för att inreda sitt hem.
17. Vara en duktig golfspelare.
18. Ha gått på privatskola.
19. Vara en duktig seglare. (*Komik*)
20. Regelbundet äta på kända lyxrestauranger.
Min egen lilla reflektion är att jag tror att vi människors egentliga slutgiltiga mål och begär är status. Vi skulle köpa den för alla pengar i världen. Då vill jag lägga till det här citatet från en kursbok som jag andas, lever med och kramar för tillfället (tenta nästa vecka…):
”För att kunna ta emot frälsningen som en gåva som tillhör Jesu Kristi nya ordning måste man ge upp sin förtröstan på de ting som representerar makt i denna världen: vishet, religiös lärdom, status, prestige, välstånd och hög befattning.”
Jag kan inte
Alltid när man frågar mig:
Kan Ni inte spela?
svarar jag: Spela, nej,
jag kan inte spela!
Men inom mig leker det djärva melodier,
stråkars vin och orglars brus, stolta symofonier.
…
Alltid när man frågar mig:
Månntro Ni kan måla?
svarar jag: Måla, nej,
jag kan inte måla!
Men mitt hjärta är ett rum fullt av akvareller,
oljedukar, etsningar, läckraste pasteller.
…
Alltid när man frågar mig:
Nog kan Ni väl sjunga?
svarar jag: Sjunga, nej,
inte kan jag sjunga!
Ändå blästrar i mitt bröst tungt en
sångarlunga
och jag lever fullt och helt först när jag får
sjunga.
Av poeten och prästen Nils Bolander.
En omöjlighet att förneka
Något annat man får kämpa lite med är ju det här med att man tänker att man inte har något att förmedla. Jag har inte att skit att berätta om eller tillföra er. Men samtidigt vägrar man gå med på att det är egentligen så.
Bilden är hänsynslöst snodd från Islandsbloggen.
Tystnadens park
Och sen, en vacker mild kväll var allting färdigt.
Det var oåterkalleligen färdigt och hemulen greps ett ögonblick av fulländningens vemod.
De hade tänt lyktorna och stod och betraktade sitt verk.
I den stora mörka träden glimmade spegelglas, silver och guld, allt stod färdigt och väntande – dammarna, båtarna, tunnlarna, rutschkanan, saftståndet, gungorna, pilkastningen, klätterträden, äppelträden…
Sätt i gång, sa hemulen. Men kom ihåg att det här är inte ett nöjesfält, det är tystnadens park.
Profanum tystnad
Alltså, jag vill egentligen blogga. En blogg kan fungera utmärkt som ”sitt varumärke”, smart att tänka på och så, men jag vill inte hålla på att skriva en massa saker om mig själv. Som det här. Eller som vad jag gör, åker till IKEA för att äntligen kunna få upp mina gardiner eller om helgens vernissage med alla Örebros kristna pretton (OBS! inkluderar mig själv för att rättfärdiga (..?) uttrycket) för det är ju sjukt ointressant och jag är rigidt mån om min integritet. Fast samtidigt är det en kamp mot önskan om att bli sedd och bekräftad… Och musiken som jag ju gillar att blogga om, det är det ändå ingen som bryr sig om och det är totalt oviktigt för den delen. Jag skulle vilja lägga upp vackra och spännande bilder men så många andra gör det bättre än mig. Jag skulle kunna lägga upp små teologiska debattinlägg eller utläggningar om aktuella företeelser i samhället men det gör jag ändå inte särskilt bra och tillräckligt djupgående. Dessutom har jag inte tid att blogga. Men jag skulle vilja, jag måste bara hitta mitt sätt, kanske inte göra det till en sådan stor grej, till exempel… Nåja, här är en bild jag gillar (och den visar lite mitt förhållande till fenomenet bloggande heh).
Soli Deo Gloria!
Okej, uppsatsen är inte bara farlig (det säger ju nästan sig själv), den är fantastisk, fenomenal och stark. Att skriva.
Klicka på länken… så hör ni!
