Har ni sett att bilden här längst uppe föreställer exodus, israeliternas uttåg ur Egypten? Har ni tänkt på att om livet är evigt finns det inget förflutet, inget nu och ingen framtid. Om livet är evigt är det evigt redan nu.
Och redan nu har vi evigt liv i Kristus.
Frälsningen skedde (sker, kommer att ske) i tid och rum – frälsningshistorien är historiens hjärta – och i centrum av frälsningen är Jesus, Guds egen son. I bibeln återges denna frälsningsprocess, från skapelsen ända till uppenbarelseboken. Början har även ett slut. Exodus är den historiska händelse då det israeliska folket lämnar bakom sig Faraos land med slaveri, förtryck och dödshot. Gud själv leder ett folk på en långvarig ökenresa. Framför dem finns det Utlovade Landet. (”Herren sade: Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare – ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung”). Slavfolket räddas och Gud är deras befriare. Ett nytt folk formas, på andra sidan sävhavet, en helig nation som får en särskild kallelse bland de andra folken.
Denna berättelse är en grundbild i israeliterna historia. De väljer att fortsätta tala om Guds frälsningsagerande som exodus, och de längtar efter att GUd igen ska starta en ny befrielse. Profeten Hosea är den första som börjar tala om ett nytt exodus (”Därför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta. Där lovar jag att återge henne vingårdarna, jag gör Akors dal till en hoppets port. Där skall hon svara mig som i sin ungdom, som när hon drog ut ur Egypten.”) Denna gången handlar det inte om en ökenvandring från Egypten till Kanaan utan om att samla ihop det utspridda israeliska folket. Det nya uttåget går sedan från fångenskapen i Babylon tillbaka till Sion. När Jesus levde tänkte många judar att exilen fortfarande varade. Man levde ännu under förtryck, under en främmande makt och främmande gudar. Så här skulle det ju inte bli tänkte man. Det är alltså inte så konstigt att flera av NT- författarna valde att beskriva Jesus verk som ett nytt uttåg. Jesus är en befriare och en nationsgrundare.
Vid befrielsen av det israeliska folket sker en övergång från ett samhälle med förtryck och misär till början av en rättvis och jämställd ordning. Man går från mörker till ljus. Från kaos till ordning. Tillståndet för det hebreiska folket i Egypten präglades av arbete i slaveri och alienation, förödmjukelser, hot och påtvingad familjeplanering. I början av uttåget visar folket på främlingskap mot Gud och påstår sig föredra egyptens slaveri framför Guds omsorg. De visar oförståelse för vilka rötterna till deras förtryck egentligen är, att förlita sig på något annat eller någon annan än Gud. Den fullkomliga friheten är att få tillhöra honom.
Uttågets mål är att grunda ett samhälle fritt från det lidande och utsatthet de upplevde i Egypten. De ska bli ett heligt folk som tillhör Gud och vara ett profetiskt och prästerligt vittne för att hela världen är Guds. De ska själva bli en del av frälsningsprocessen genom att arbeta mot fångenskap och förtryck och försöka skapa rättvisa gemenskaper, av den frälsningsprocess som omfamnar hela människan och hela historien.
Igår var jag på blockad med aktion från deportation, sida vid sida med andra aktivister och med Rebecca och Fionas stöd i ryggen; 20-60 människor skulle tvångsavvisas från Sverige till våldets Irak. Det är inte rätt. Dessvärre misslyckades blockaden. Det verkar svårt att faktiskt förhindra avvisningarna, att stå i vägen för migrationspolitiken man inte anser är rättfärdig. Vi ville och vi försökte, på många sätt inte bara ute på förvaret i Märsta igår. På nätet kan man läsa om att vi är ”hjältar” och ”använder våra kroppar som vapen”. Äsch. Så farligt är det verkligen inte. Jag lovar, alla kan vara med. Det är faktiskt en övervägande trevlig upplevelse (så länge man själv inte sitter på planet till Bagdad). Jag skulle verkligen önska att vi skulle få ett slut på tvångsavvisningarna, att poliserna skulle ta till sig det vi berättar för dem om de asylsökandes verklighet och börja reflektera över sitt eget ansvar och vad man representerar. En viktig del av aktionerna, förutom att försvåra avvisningarna, är att skapa en konstruktiv diskussion och belysa frågan. Därför skriver jag det här. Jag vill inte bli kallad för hjälte. Den där iskylan som totalt förlamar fötterna efter några timmar ute, den sprider sig även till hjärtat, är jag rädd. Men tillsammans är vi starkare och vi behöver bli fler.
