Blockad
av Maja
Igår var jag på blockad med aktion från deportation, sida vid sida med andra aktivister och med Rebecca och Fionas stöd i ryggen; 20-60 människor skulle tvångsavvisas från Sverige till våldets Irak. Det är inte rätt. Dessvärre misslyckades blockaden. Det verkar svårt att faktiskt förhindra avvisningarna, att stå i vägen för migrationspolitiken man inte anser är rättfärdig. Vi ville och vi försökte, på många sätt inte bara ute på förvaret i Märsta igår. På nätet kan man läsa om att vi är “hjältar” och “använder våra kroppar som vapen”. Äsch. Så farligt är det verkligen inte. Jag lovar, alla kan vara med. Det är faktiskt en övervägande trevlig upplevelse (så länge man själv inte sitter på planet till Bagdad). Jag skulle verkligen önska att vi skulle få ett slut på tvångsavvisningarna, att poliserna skulle ta till sig det vi berättar för dem om de asylsökandes verklighet och börja reflektera över sitt eget ansvar och vad man representerar. En viktig del av aktionerna, förutom att försvåra avvisningarna, är att skapa en konstruktiv diskussion och belysa frågan. Därför skriver jag det här. Jag vill inte bli kallad för hjälte. Den där iskylan som totalt förlamar fötterna efter några timmar ute, den sprider sig även till hjärtat, är jag rädd. Men tillsammans är vi starkare och vi behöver bli fler.
Titta in direktsändningarna från Märsta igår så kan ni få större inblick: http://bambuser.com/channel/Blockad/broadcast/2311778. Vilken grej med direktsändningar!
Uppdatering: Hittade det här välskrivna inlägget hos Elin Pelin Poppelin, där hon sätter ord på en olustig känsla jag också bärt med mig sedan den kvällen (att det inte är någon lek utan högst allvarligt) och ja, att vi, utan oärligt fintande och hån, på något sätt kommer att sluta på den vinnande sidan. Därför ses vi i märsta nästa gång, och nästa gång, och nästa gång.
Medlidandet ska segra. (inte plakatsympatierna)
Medlidandet kan förändra världen.
Jag tycker det är svårt det där när en får glada tillrop. Egentligen tycker jag att det vi gör bara är naturligt, när sånt här sker offentligt så har alla ett ansvar för att inte bara se på. Och att vi är på blockad någon gång ibland säger inte så mycket om vad vi gör annars, vi står säkert i vardagslivet på fel sida många gånger. Och många gör mycket som aldrig syns i media. Och så vidare.
Dock, för många (så var det för mig) kan det vara ett stort steg att ta, och det är ju viktigt att peppa människor och att en har en känsla av att en gör något som ändå är meningsfullt.
Därför blir jag osäker när någon säger “det ni gör är så bra”. (För övrigt känns det ganska nytt att det blivit så socialt accepterat i kristna sammanhang, så var det inte för bara några år sedan är min upplevelse.) En del av mig vill säga “äsch, det är verkligen ingenting” (och mena det), en annan vill säga “tack!” och en tredje “men var med om du tycker det är så himla bra”.
Lika kluven är jag för det här med hur farlig situationen är. Å ena sidan vill jag säga som du gör ovan, å andra sidan är jag rädd att folk ska komma dit och bli slagna, inlåsta och dömda utan att ha tänkt igenom det innan och att dom ska känna att dom blivit ditlurade.
Så vad ska en säga? Vad tycker du?
(Ursäkta lång kommentar.)
Just nu känner jag bara att jag inte vill bli kallad hjälte.
Agree. Dessutom tvivlar jag på (existensen av) hjältar överlag.
Att man säger att något någon gör är bra kan ha många olika orsaker och ens reaktion bör väl bli därefter.Det är skillnad på en som säger att det är bra för att han/hon också är engagerad och på en som säger det för att rena sitt samvete för att han/hon inte deltar.