Status?
En tämligen inaktuell men likväl intressant lista över vad som ger dig högst respektive lägst status i andra ögon, från Dagens Industri 2008:
HÖGST STATUS
1. Vara allmänbildad.
2. Vara duktig på sitt arbete.
3. Ha arbetat ihop en förmögenhet.
4. Vara en engagerad och duktig förälder.
5. Kunna tala många språk flytande.
6. Lägga tid och pengar på att hjälpa behövande människor.
7. Kunna bestämma över sin egen arbetstid.
8. Ha en klar och tydlig livsåskådning.
9. Ha möjlighet att vara ledig en längre, sammanhängande period.
10. Vara underhållande och rolig.
11. Ha ett långt och stabilt äktenskap.
12. Vara en duktig talare.
13. Ha en helt egen stil.
14. Ha examen från ett svenskt toppuniversitet.
15. Ha många vänner.
16. Verka självsäker och framåt.
17. Kunna mycket om politik och samhällsfrågor.
18. Äga ett företag.
19. Vara en duktig hemmafixare.
20. Leva miljömedvetet.
LÄGST STATUS
1. Ha en minst 15 år yngre man.
2. Förbättra sitt utseende med medicinska hjälpmedel.
3. Äga en äkta pälskappa eller -rock.
4. Ha en minst 15 år yngre fru.
5. Gå i kyrkan varje söndag.
6. Gå i terapi.
7. Bli omskriven/figurera i kändispressen.
8. Känna familjen Wallenberg (Sveriges mest kända och inflytelserika finansfamilj).
9. Känna en ledamot i Svenska Akademien.
10. Vara singel med intensivt kärleksliv.
11. Umgås med chefen utanför jobbet.
12. Vara en god ryttare.
13. Ha en fullbokad almanacka.
14. Engagera sig i kyrkans verksamhet.
15. Ha en välbesökt blogg.
16. Köpa professionell hjälp för att inreda sitt hem.
17. Vara en duktig golfspelare.
18. Ha gått på privatskola.
19. Vara en duktig seglare. (*Komik*)
20. Regelbundet äta på kända lyxrestauranger.
Min egen lilla reflektion är att jag tror att vi människors egentliga slutgiltiga mål och begär är status. Vi skulle köpa den för alla pengar i världen. Då vill jag lägga till det här citatet från en kursbok som jag andas, lever med och kramar för tillfället (tenta nästa vecka…):
”För att kunna ta emot frälsningen som en gåva som tillhör Jesu Kristi nya ordning måste man ge upp sin förtröstan på de ting som representerar makt i denna världen: vishet, religiös lärdom, status, prestige, välstånd och hög befattning.”
Soli Deo Gloria!
Okej, uppsatsen är inte bara farlig (det säger ju nästan sig själv), den är fantastisk, fenomenal och stark. Att skriva.
Klicka på länken… så hör ni!
Ett sakralt anslag…
Populärmusik och andlighet/teologi, det intresserar mig verkligen. (Finns det någon högskolekurs, eller ännu hellre program, i ämnet månntro?)
Och musikerna och banden som har sina rötter i min kära svenska frikyrka uppmärksammas en del just nu; här finns artikeln ”alla vill till himmelen” och förstås P3 pop tidigare i veckan: tema andlighet. Jag fick en insikt om att den musiken jag själv föredrar ofta har ett sakralt anslag som Eric Schüldt formulerade det. Kanske beror det just på min uppväxt med psalmsång och lovsjungande. De musiker som är troende och pratar om det, eller sjunger om det, på en scen utanför den slicka och inrutade frikyrkan – jag beundrar dem. David Åhlén, Jonathan Johansson, (mest Sufjan Stevens men har är ju inte svensk).
Bäcken
Ur Ljuset, 46-47:
Vi kan ställa den simpla frågan: varför lever vi? Att vi blivit satta hit genom andras försorg och för skams skull inte vill dra oss ur leken kan inte vara förklaring nog. Tankens och känslans argument till förmån för livet är skröpliga i jämförelse med motargumenten. Lovsången har alltid fört en ojämn kamp mot klagolåten. Det mirakulösa är, att så överväldigande många trots det föredrar att stanna. Här finns någonting som inte stämmer.
Den blänker ju så moderligt, dödsbadets sjö! Varför hejdar sig foten? Misantropets snara är konstfärdigt flätad och mjuk ser den också ut att vara. Varför tvekar halsen? Det avgörande är inte vad munnen påstår utan hur kroppen faktiskt uppför sig: den uppför sig som om lovsångens summa vore större än veropets. När allt kommer omkring är det kanske kroppen (detta ökända benrangel, denna ohjälpligt liderliga skinnpåse) som har de säkraste underrättelserna om ett paradis, dolt bakom höga portar. Så oerfarna vad gäller himmelen är vi inte som vi vill inbilla oss själva. Vi har alla någon gång känt det som om skaparen vore ute på en inspektion i naturen, vi ser honom inte men hör hur han andas, ser hur det rör sig efter honom såsom när räven går i havreåkern. Vem var den osynlige som strök oss efter ryggen med sitt lillfinger? Vi spann son randiga bondkatter- grovt, men saligt!
Kristen madrass
Jag är här igen. Jag ville visa det här fotografiet, som har ett fantastiskt namn.
KRISTEN MADRASS – för ett bekvämt kristet liv
Av konstnären Carl Johan Engberg.
Om himlen och himmelriket
Mitt nya favoritradioprogram. Teologiska rummet.
HAPPINESS ONLY REAL WHEN SHARED
Filmen ”Into the wild” är en favorit. Den är en sann berättelse om den unge idealisten Cristopher McCandless som läser böcker och drömmer om att leva ett liv i naturens famn, långt från samhällets dubbelmoral och ondska. Han lämnar sin familj och skänker pengarna som skulle bekostat resten av hans utbildning (24.000 dollar) till välgörenhet. På jakt efter den stora friheten och den ännu större sanningen möter han människor som får lära honom något om livet och inspireras av den radikala och genuina livsstil han själv valt. Christophers mål är att klara sig under en viss tid i Alaska med endast det naturen har att ge honom. Till slut kommer han dit. Och. Så ska jag inte berätta mer. Men eftersom det här har hänt på riktigt är det olustkänslor värre än skräckfilmer kan tillbåda som kryper i magen när slutet närmar sig. Jag tycker att man kan lära sig mycket av den här unge mannen, trots att han måhända är på gränsen till naiv (men hellre det!) och romantiserar naturen lite väl. Det handlar om rättfärdighet, om att leva som man lär, förändringar, förlåtelse, kärlek och kanske mest om gemenskap.
För en sak kan jag berätta om slutet och det är scenen som finns nedan. Christopher inser till slut att det finns något vi inte kan existera utan, något vi är skapade till att ha: gemenskap. Och det tror jag är en av livets största sanningar. Fatta vilken bra film som fått mig att skriva allt detta.
2 kommentarer