Bäcken

av Maja

Ljuset, 46-47:

 

”Vi kan ställa den simpla frågan: varför lever vi? Att vi blivit satta hit genom andras försorg och för skams skull  inte vill dra oss ur leken kan inte vara förklaring nog. Tankens och känslans argument till förmån för livet är skröpliga i jämförelse med motargumenten. Lovsången har alltid fört en ojämn kamp mot klagolåten.  Det mirakulösa är, att så överväldigande många trots det föredrar att stanna. Här finns någonting som inte stämmer. Den blänker ju så moderligt, dödsbadets sjö! Varför hejdar sig foten? Misantropets snara är konstfärdigt flätad och mjuk ser den också ut att vara. Varför tvekar halsen? Det avgörande är inte vad munnen påstår utan hur kroppen faktiskt uppför sig: den uppför sig som om lovsångens summa vore större än veropets. När allt kommer omkring är det kanske kroppen (detta ökända benrangel, denna ohjälpligt liderliga skinnpåse) som har de säkraste underrättelserna om ett paradis, dolt bakom höga portar. Så oerfarna vad gäller himmelen är vi inte som vi vill inbilla oss själva. Vi har alla någon gång känt det som om skaparen vore ute på en inspektion i naturen, vi ser honom inte men hör hur han andas,  ser hur det rör sig efter honom såsom när räven går i havreåkern.  Vem var den osynlige som strök oss efter ryggen med sitt lillfinger?  Vi spann som randiga grovkatter- grovt, men saligt!”