En annan värld är ju möjlig

av Maja

Catholic Worker vilar på tre ben, så att säga: gästfrihet, odling/jordbruk och motstånd. Det sista har jag haft svårast att ta till mig, och får fortfarande kämpa med. Men om man delar tv-soffa, toalett och måltidsgemenskap med kvinnor som kommer från ställen på väldigt direkta sätt drabbade av orättvisor, krig och annat som är resultatet av hur nationer och människor (ja, vi) väljer att agera och leva, då blir det… oundvikligt enklare. Hur kan vi hålla tyst. Jag vet inte riktigt vad jag skriva, eller hur, för det här är liksom inte det mest förekommande ämnet i svenska kristna kyrkor. Men jag ska försöka. Inom Catholic Worker talar man om ett profetiskt motstånd, att stå upp för sanningen och proklamera de Goda nyheterna, evangelium. Om det bara skulle vara fokus på gästfrihet, att ha öppna dörrar för de utsatta och fattiga, då skulle man ägna sig åt att moppa upp efter ett ont system. Om man bara skulle ha en kommunitet med sina egna sätt att leva skulle man bli en ”disembodied voice” och ett gulligt sällskap som lockade turister. Men liksom Jesus vill man tala sanning till makten, och liksom Jesus genom icke-våld (dö, istället för att döda, typ). Jag tror att om man vill bekänna Jesus som Herre och kanske be att man ska få vara Guds armar i den här världen, så att det räcker ända ut till korset, då verkar detta vara den vägen.

Som en del av Catholic Worker denna sommaren deltar jag varje torsdag i något som kallas ”vigiling”, en slags en-timmeslång vaka i ett samhälle som heter Northwood. I Northwood ligger ett engelskt militärt huvudkvarter som även är en bas för NATO. England har i nuläget bl.a. trupper i Irak och Afghanistan (av de sju kvinnor som bor med oss är en från Irak & en från Afghanistan). Vi står utanför tunnebanestationen med plakat med texter som ”Stop the war”, ”Remember the innonence” och ”Trust in God, not in weapons” eller namn på civila som dött i krigen. Vi delar ut flygblad med information om kriget och Northwoods huvudkvarter och vilka vi är. Vi är mest tysta, i bön. Om någon vill prata med oss gör vi förstås det. Den här söndagen har vi haft en symbolisk aktion med minnesstund för döda civila afghaner och brittiska soldater utanför Northwood, vi hade även en liturgi bestående av ånger och omvändelse för vår del, vilket vi visade genom att måla kors av aska på våra pannor. Jag kommer lägga upp bilder därifrån så småningom, det var något väldigt vackert.