Gud är inte en man!
av Maja
Åh min blogg, mina åsikters envälde, mina läsare, ni är inte så många (mer än rätt! jag är ingen superbloggare). Jag har fastnat vid en sak och undrar hur ni tänker. Det är bara en detalj, men jag reagerar varje gång och det är ju jobbigt. Gud kallas hela tiden för han. Gud är ju inte en man det är vi alla överens om. Varje gång någon säger ”han” om Gud blir jag på riktigt irriterad. Det är fånigt egentligen – därför frågar jag er.
Gud är inte en man. Gud är inte heller en kvinna. Men vi kanske ska börja säga Hon om Gud? Ibland. Kan vi använda andra begrepp av Gud för att nå vår kultur, ex kvinnliga attribut? Istället för Fader säga Mormor? Sluta säga Herre? Eller gör vi övergrepp på Guds strukturer? Språket reflekterar inte bara verkligheten utan skapar den också, därför har många övergrepp skett pga terminologin. Vad säger Gud om det?
Är pronomenet ”hon” lite sämre? Lite mer ovärdigt? Eller övertolkar jag..?
Vi ställer utanför en tradition om vi slutar kalla Gud för ”han” – men vad är det för tradition? Förändrar det något, kan det vara en början? Det mänskliga språket är bara ett instrument, Gud är alltid större än våra ord.
liten edit: tycker den här bilden från wikipedias sida om treenighetsläran illustrerar inlägget väl.
HÖGRE JUBEL DJUPARE ALLVAR 
Hoj. Efter en kurs på ÖMS i feminist-teologi (typ sex-sju år sen) så bestämde jag mig för att sluta kalla gud för ”han”. Det krävdes en hel del träning, men numera går det rätt bra. Då lärde jag mig att byta ut pronomenet mot ”gud”. ”Lova gud, gud är god” istället för ”lova gud, han är god”. Det funkar hyfsat. Ibland kallar jag gud för hon också, och i den bön vi ber med barnen kallar vi gud för mamma. Ett annat alternativ skulle kunna vara att använda ”hen” som börjar bli mer utbrett som alternativt pronomen. Jag tror språket påverkar mycket hur vi tänker.
En reflektion är också att min gudsbild under samma period blivit mer personlig (gud mer som kraft och närvaro än som person). Jag vet inte riktigt om och hur det hänger ihop med att jag har undivikt det personliga pronomenet, men det kan nog finnas ett samband…
Ursäkta, ”mer icke-personlig” skulle det vara i nästa sista meningen.
tack jonas! angående det där med att använda hen – jag å en kompis diskuterade samma sak häromdagen. det är ett alldeles utmärkt pronomen som behövs i det svenska språket, t.ex ”hen i bilen framför kör långsamt”. då slipper man ju förutsätta att männen alltid kör bil eller att kvinnliga bilister alltid är långsamma. toppen! hen har ju också ett annat användningsområde, kanske det vanligaste numera?, för det ”det tredje könet” (http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/jag-vill-vara-hen–inte-hon-eller-han) och där blir jag väldigt tveksam. men fram för ordet hen tycker jag!
jag förstår Gud också mycket som en närvarande kraft, men uppenbarelsen av Gud rymmer även Jesus-personen – Gud och Människa (”han”).. så det är viktigt.
Bra skrivet! 😀
Kan det inte vara så att man kallar Gud för han, efter som Jesus var kille? Bara en tanke.
det är en väldigt intressant tanke tycker jag. typ, rymmer ”Jesus-uppenbarelsen” hela Guds väsen; Jesus är Gud ja, men är Gud Jesus?
Gud är skaparen (som skapar mannen och kvinnan till sin avbild), kraften, närvaron och mermermer..
vi ses på frizon förresten – virustältet yes!
jag tycker du är asbra maja. jag själv ser verkligen poängen i det jonas säger att ibland be till mamma. det är intressant, är det okej att be till morsan?(termen i sig) jag uppfattar tankarna lite på det sättet att de termer vi använder för Gud blir den Gud vi ber till, alltså, termerna vi använder bestämmer Guds väsen.
skulle vi be till gud morsan så skulle också detta kunna uppfattas som missvisande.
själv tänker jag iaf att abba fader inte går att för oss idag översätta med morsan, jag tror att dessa termer riskerar att säga något om gud som vi inte menar. det beror kanske på hur jag själv annars använder ordet morsan, jag kallar huvudsakligen min mamma för mamma…
jag tror att min poäng är i linje med vad både jonas och maja säger, att termer säger vilken gudsbild vi har.
till detta måste jag tillägga att ett hen för mig mer (tyvärr) klingar som transvestitguden, kanske för att jag själv oftast mött termen i debatter där framförallt äldre barn inte varit säkra på vilket kön de haft, funderat på och byta och känt sig missplaserade då någon benämnt dessa som kille, vilket rent fysiskt kanske stämmer, men enligt dem kanske snarare blir sammankopplat med en felaktig självbild…
därför klingar termen ”hen” än så länge lite illa, det är ju inte denna bild jag har av gud!
min poäng är alltså, att jag själv för nuvarande föredrar att be till gud som mamma eller pappa, jag har inga problem med att sjunga ”hela jorden är full av hans härlighet”, då jag i ett annat sammanhang relaterar till gud som min omsorgsfulla moder el.
Jag är lite annars. Trots Buber använder jag hellre Han än Du. Om mitt känsloliv signalerat att jag tillber en mormor som gick hem 1979 – och risken finns – så vet jag ändå att jag kontinuerligt går miste om något.
Kanske för att du kämpar på är jag cool i just genusdebatten trots att jag har lätt att bli arg. ”Cool is not the word to describe a man in agony in a garden, his sweat like drops of blood on the ground. It is not the word for a son’s free submission to his father’s will, nor for his lonely cry to that father, nor for nakedness and passion and forgiveness. And it is not the word for a breakfast of fish on a beach, for speaking a woman’s name, for life. (http://www.culture-making.com/articles/thou_shalt_be_cool)
Jag är kanske inte ensam om åsikten eller ensam om att vilja gå dig till mötes men jag lever i en värld där det lösryckta ordet BUD i allmänhet påminner mer om aktiemarknaden än om De Tio.
(inget ord jag normalt använder men) ni är typ asbra alla fyra! Inte minst för att ni ser logiken i Ordet.
Adjö
fem..? jag borde kommit ihåg undvika att räkna människor!
🙂 tack för inläggen i samtalet i vilket fall
Maja,
Jag håller med om att Gud varken är en ”han” eller en ”hon” med den primära betydelsen vi svenskar lägger i ordet. Eftersom Gud skapade både man och kvinna efter sin avbild så kan ju Gud varken vara uteslutande det ena eller det andra. Så av den anledningen finner jag det lika rimligt att säga ”han” som att säga ”hon” om Gud.
Men ändå säger jag inte ”hon” om Gud. Varför? Jo, min personliga anledning är inget annat än ett uttryck för mitt försök till att hellre vara biblisk än vänsterpolitiskt korrekt. Eftersom Gud själv har presenterat sig som en ”han” och eftersom Jesus själv säger att vi ska kalla Gud för ”Fader” så väljer jag att göra som min Mästare säger. Sen finns det säkert andra aspekter på frågan, men för mig är detta min personliga anledning.