Kärlekens lag står över alla andra lagar

av Maja

Även om kloster betyder avskild plats innebär det inte att de är stängda för omvärlden. I den inre cellen kan man möta Gud liksom man kan möta Gud i sin nästa – ”allt kristet liv innebär trohet mot en personlig kallelse som man ständigt måste försöka förstå allt bättre. När klosterlivet är som bäst, kan det i en gudsförgäten värld bli till en tankeväckare om livets verkliga och andliga dimensioner”. Det här är mina personliga tankar efter en vecka i Alsike Kloster, ”Guds Rikes ambassad”. Det här är goda nyheter..!

På Alsike kloster bor tre systrar och 36 fristadsgäster, flyktingar. Och en hund och några katter. Djuren deltar i bönen. Hunden ligger på kapellets golv under tidegärden och ibland hoppar en katt i genom ett fönster för att spinna i syster Mariannes knä eller jaga flugor. Med tiden förstår jag att Alsike främst är ett kloster och efter det en fristad. Till skillnad från systrarna sökte jag upp klostret utifrån ett specifikt intresse av flyktingfrågor och behandlingen av asylsökande i Sverige. För systrarna började allt med ett telefonsamtal från Kväkarna. Det var för snart 35 år sedan; då förstod de inte varför invandrare var tvungna att gömma sig i Sverige. Tar inte den svenska staten hand om dem? Klostret öppnade sina dörrar för sin omvärlds behov, men deras kallelse är främst en annan.

Gemenskapen vittnar om ett annat medborgarskap och ett herravälde som är STÖRRE. Kärlekens lag står över allt (det är det vi kristna bekänner).

I detta vackra hörn av världen finns människor som staten sverige inte vill ha och allför mycket mänskligt lidande. Ett rött hus med vita knutar och hål i väggen. Bostaden är sliten, trångbodd för så många människor, deras problem sliter, på varandra. Men i hjärtat finns rum. Guds kärlek räcker för alla – det är skillnaden mellan det gudomliga riket och de världsliga. Människor som inte längre är människor, bara väntar. ”Här är alltid tråkigt”. Världen förstår människans värde utifrån vad som kan bidras med, produceras- De här människorna saknar förmågan, kanske ibland även lusten. Vi måste förstå människors värde utifrån Guds ögon, istället.

”Vi tycker det vi gör här är förnedrande för Sverige”. Syster Marianne tror egentligen på öppna gränser. – Vi ska ta hand om alla i Sverige, vi är naiva, säger hon. Invandringen till Sverige har alltid skett utifrån våra behov, och just som arbetskraft. Man vill inte ha några flyktingar. Med öppna gränser skulle inte klostrets verksamhet behövas. När staten förlorat all människokärlek måste kyrkan finnas där. Vittna om ljuset. Kärlekslösa iskalla land, vem försöker ni lura? Guds kärlek är gränslös!

Vad ska kyrkan då göra? Öppna sina dörrar för flyktingarna. Men vi vågar inte. Det är främst kyrkan vi ska förändra.

Sommarens bästa dag kan vara att äta persikor till efterrätt med tre nunnor. Skinande sol och svalkande brisar. Jag frågar hur klostret finansierar sin hjälpverksamhet. ”Vi brukar säga att vi lever från Guds bank. Vi lever ur hand i mun, ger och får.” Statligt bidrag avfärdas med en upproriskt gnistrande blick, men med ett leende. – ”Då blir man bunden”. Att bli bunden  är varken önskvärt eller möjligt för systrarna. Jag tänker att de är världens hopp och det fyller mitt hjärta. Jag övar läsning och multiplikationstabellen med barnen som Sverige inte vill ha. Hur ska jag visa dem Kristi kärlek? Hur ska jag hitta på icke-våldsliga aktiviteter när de bara vill slåss? Herre förbarma dig. Sedan orkar jag inte mer den dagen. Herre förbarma dig.

Från Gud kommer kraften, förtrösta på detta. Vi har alla en uppgift. Liksom Jesus var Ordet som blev kött måste vi också förkroppsliga vår tro. Jag har inte på någon annan plats mött så många vackra bekännelser eller tillbedjan av Kristus som här. David Petander sa: ”‘Hemmen behöver visst inte upplösas. Men himmelriket borde flytta in i hemmen.’ Han önskade, att hemmen kunde taga någon fattig människa till sig. Då någon inför en sådan tanke uttalade den farhågan, att den, som som så gjorde, själv kunde hamna på fattiggården, svarade Petande: ‘Ja, vad gör det? Då kan ju himmelriket få följa med till fattiggården.”

Kloster är ett utopiskt sätt att leva. En mänsklig gemenskap där Anden skapar systrar och bröder, omtanke och kärlek, ett liv som mänskligt sätt är omöjligt. Kallelsen är att gestalta evangeliet i gemenskap. I Alsike skapas förutsättningar för Guds Rike. Genom samarbetet med kriminalvården visar sig hoppet. Personer som dömts till samhällstjänst kommer hit, får möta icke-domen, Guds frälsande kärlek. Alla människor vill ju göra gott, egentligen. Det här är ett ljus på berget och det sannaste i samhället och i tillvaron.

Vår Fader, ge systrarna kraft.

Barnen går sedan förra hösten i skolan, efter ett lokalt beslut om att alla barn som bor i kommunen ska ha rätt till utbildning. Kommunens lärare bryter genom detta beslut mot den svenska lagen varje gång de undervisar ett oregistrerat barn. Polismyndigheterna accepterar klostrets verksamhet och fristadsbegreppet – flyktingarna kan känna sig trygga på klostret. Här är de inte illegala.  Detta får mitt inre att jubla. Kärlekens lag står i sanning över dumma svenska lagar! Egentligen har flyktingarna ingen rätt att befinna sig i Sverige; enligt den svenska lagstiftningen ska, kära barn och föräldrar – de som för mig har ansikten och namn – utvisas. Men i fristäderna gäller inte längre den lagen. Myndigheterna böjer sig för Guds Rikes lag. Varför? Jo, för att Jesus Kristus är Herre över himlen och på jorden. Låt kärlekens lag stå över allt annat även i ditt liv. Vi älskar därför att Gud älskade oss först. Vi vet att det är sant eftersom Kristus har uppenbarat denna kärlek för oss – främst genom Korset. Amen. Halleluja.

Är det möjligt att sprida fristadsbegreppet bland kyrkor och kommuniteter? Vi behöver fler ambassader för Kristi Rike, det eviga riket. Fler städer på berget som sprider ljus i detta mörkrets samhälle.