En man som vågade tro

av Maja

Jag har under en tid fördjupat mig i vandrarprästen David Petanders liv, med förhoppningen om ett c-uppsatsämne till våren, och om inte annat, en källa till inspiration och uppmuntran. Nu har jag i boken jag för tillfället läser kommit till kapitlet om hans död. ”Mot målet”, som det heter. Läs med mig –

”In i det sista brinnande i anden för det höga målet:  << Tillkomme ditt rike! >> gick han över gränser från den värld, där Gudsriket uppträder i anspråklös förnedringsgestalt, till den värld, där det framträder i oförgänglig glans och härlighet.”

Vackert!

”Han säger: << Förtvivla aldrig! Intet är förtvivlat utom själva förtvivlan. >> På grund av egen erfarenhet vågar han ock betyga: << Till sist är vägen jämn och ljus >> – Vägen steg allt högre, men den blev ock allt ljusare och jämnare. Och han nådde upp till utsiktspunkter, varifrån underbara syner framträdde för hans andes blick. Likt Moses från Nebo fick han se in i det förlovade landet, löftets land. Och det blev fast och visst för honom, att Guds rike skulle komma. Han betygade: << Det kan komma snart, och det kan dröja årtusenden, men Guds rike skall komma. >> För detta rikes tillkommelse gav han hela sitt rika liv.”

Boken heter ”Vandrarprästen”. Jag hittade den osprättad bland min morfar pastor Einars böcker. På bokens insida står det ”Till Pappa från Maja. Julen 1933”.