Jag är också rädd

av Maja

Vi satt i bilen på väg mot Märsta. Det var inte bara jag som skulle delta i en blockad för första gången och vi pratade om hur det kändes. De andra sa att de var peppade, att det kändes rätt. Jag mådde illa. Jag förklarade att jag kunde se många dåliga scenarion framför mig, men att jag inte kunde föreställa mig det bästa som kunde hända. Det värsta var att bli pepparsprejad av polisen. Jag är rädd för pepparsprej. För polisvåld. Jag är så liten, klen och ömtålig ju! Såna får man inte slå på. Vi kom fram till Märsta station och mötte de andra som slutit upp för blockaden. Det kändes lugnande att vara flera tillsammans, att ha varandra – ”vi behöver ju inte skilja på oss”, försökte jag påminna när vi pratade om hur vi skulle göra med hemresan. Vi fick nya besked om utvisningen av den regimkritiska pastorn tillbaka till Kongo. Flygresan blev tvungen att skjutas upp ett par dagar. Vi visste inte om det var bra eller inte. Vi bestämde oss för att åka upp till förvaret där pastorn suttit inlåst sedan en tid. Pastorn var nedstämd, övertygad om att regimen kommer att försöka döda honom om han återväner till Kongo. ”Som Guds tjänare är jag kallad att säga sanningen, för att kunna vara med och rena Kongo.” Vårt besök verkade uppmuntra honom i alla fall.

Bild från förvaret i Märsta (från Fjärde väggen).

Vi åkte vidare till Arlanda för att stödja protesterna mot utvisningen av en 91-årig dement kvinna till Ukraina. Vi delade ut flygblad till medresenärer. Det sista hoppet stod till dem som skulle åka på samma flyg. När incheckningstiden avslutades kom nyheten att kvinnans beslut om avvisning inhiberats. Vi jublade och applåderade. Två av två deportationer hade ställts in! Nog var det en seger. Lättade kunde vi sätta oss i bilen igen. Dagens insats hade känts lagom, var min bedömning.

Det är inte över än. Varken för Ganna eller Jean. Kanske får de stanna i Sverige, eller så skickas de tillbaka till sina hemländer. Människor har gjort allt de kan för att hindra det här, vänt sig till media, beslutsförfattare, startat opinion, mejlbombat. Men det går inte att påverka..! Tvångsdeportationer kommer att fortsätta ske varje vecka. Jag är rädd för iskall hjärtlöshet. För politiker som Tobias Billström. För att människor ser men inte ser. Det här är sanningen om Sverige, och vi är kallade att rena det här landet från orättfärdigheten.

Jag är rädd för att när jag tänkte på det allra värsta tänkbara, handlade det bara om mig. Gode Gud om något ska dö, är det min självcentrering. Och min rädsla. Här riskerar människor att dö. Den här videon är nåt av det vackraste på internetz, avslutar med den..