Blockad

av Maja

Igår var jag på blockad med aktion från deportation, sida vid sida med andra aktivister och med Rebecca och Fionas stöd i ryggen; 20-60 människor skulle tvångsavvisas från Sverige till våldets Irak. Det är inte rätt. Dessvärre misslyckades blockaden. Det verkar svårt att faktiskt förhindra avvisningarna, att stå i vägen för migrationspolitiken man inte anser är rättfärdig. Vi ville och vi försökte, på många sätt inte bara ute på förvaret i Märsta igår. På nätet kan man läsa om att vi är ”hjältar” och ”använder våra kroppar som vapen”. Äsch.  Så farligt är det verkligen inte. Jag lovar, alla kan vara med. Det är faktiskt en övervägande trevlig upplevelse (så länge man själv inte sitter på planet till Bagdad). Jag skulle verkligen önska att vi skulle få ett slut på tvångsavvisningarna, att poliserna skulle ta till sig det vi berättar för dem om de asylsökandes verklighet och börja reflektera över sitt eget ansvar och vad man representerar. En viktig del av aktionerna, förutom att försvåra avvisningarna, är att skapa en konstruktiv diskussion och belysa frågan. Därför skriver jag det här. Jag vill inte bli kallad för hjälte. Den där iskylan som totalt förlamar fötterna efter några timmar ute, den sprider sig även till hjärtat, är jag rädd. Men tillsammans är vi starkare och vi behöver bli fler.

Titta in direktsändningarna från Märsta igår så kan ni få större inblick: http://bambuser.com/channel/Blockad/broadcast/2311778. Vilken grej med direktsändningar!

Uppdatering: Hittade det här välskrivna inlägget hos Elin Pelin Poppelin, där hon sätter ord på en olustig känsla jag också bärt med mig sedan den kvällen (att det inte är någon lek utan högst allvarligt) och ja, att vi, utan oärligt fintande och hån, på något sätt kommer att sluta på den vinnande sidan. Därför ses vi i märsta nästa gång, och nästa gång, och nästa gång.

Medlidandet ska segra. (inte plakatsympatierna)
Medlidandet kan förändra världen.