Det kristna kriget mot avvisningarna

av Maja

Dagen har ett gjort ett reportage – ”det kristna kriget mot avvisningarna”. Jag skulle hellre kalla det motstånd. Ett kristet motstånd som sker på flera fronter. Jag är ju en del av den här rörelsen, har blivit det. Utmanad av Catholic Worker, berörd av Alsike Kloster, influerad av vänner, människor jag mött, böcker jag läst och livsöden. Jag har förstås funderat på varför jag och många andra blir engagerade i denna frågan, vad för psykologi och ideologi som ligger bakom. Men det känns inte helt konstruktivt att resonera sönder. Och vad vet jag? En förklaring till människors engagemang tror jag iaf är en stark längtan efter att radikalisera sin tro, inkarnera den. En trosbekännelse uttryckt genom liv.

Fler och fler kristna församlingar kommer i kontakt med människor på flykt eller som befinner sig i asylärenden. Inser att något är fel. Frågar sig förtvivlat hur 17 de ska kunna påverka deras hopplösa situationer? Det verkar vara en kamp som Gud har lagt på våra hjärtan. Gud skickar dessa hans minsta rakt in i de kristnas armar, trots att armarna hänger hjälplöst. Kampen kan komma att bli politisk. Är detta Gudsrikesmedborgarnas business, kan man fråga sig? Men vad ska vi göra annars?

Hur blir vår kristna tro kroppslig (såsom gudstjänsten, gemenskapen och Gud också är kroppslig)? För mig blir den kroppslig när jag cyklar till Vivalla och läser läxor med SFI-studenter, fastän jag inte vet mer om pedagogik än uppmuntran och leenden; när jag ger människor stöttande klappningar på armen (är ju inte en ”fysisk” person); när jag bloggar; när jag leder leder bibelstudiegruppen i syrisk-ortodoxa kyrkan, vilket då och då kan innebära utsatthet och obekväma situationer. Och varje gång ber vi för minst en person som drabbats av cancer och om de kristna löftena inte är sanna är jag också världens ondaste bedragare, som formulerar de bönerna.  Men min tro blir kanske just nu mest kroppslig när jag deltar i blockader.