Jag mötte lyckan

av Maja

Jag mötte lyckan häromdan och blev rent förskräckt
så allvarsamma ögon och så sliten dräkt.

Man hade sagt att lyckans bild var ljuvhet utan gräns,
men hon som kom på vägen var hon inte vacker ens.

Hon hade tärda anletsdrag och bar en börda tung,
men när hon talte till mig var rösten varm och ung.

Hon talade om mänskors nöd och tjänst hos nådens Gud,
men om sitt eget öde hon sade ej ett ljud.

Och då hon delade mitt bröd som bordsgäst i mitt hus,
blev plötsligt själva mörkret som fyllt av vänligt ljus.

Å, nu förstår jag lyckans väg: att ge med råge full,
att brinna fort och brinna ner för Kristi kärleks skull.

Dikt av Nils Bolander