Utan kärlek är vi maskiner

av Maja

Jag läser en kurs i civilkurage (japp det finns sådana). Det är livets utbildning. Jag menar, det finns sådan kunskap som man kan ta på, ställa upp och beräkna, och så finns den kunskapen som man inte riktigt greppar men som man märker gör en till en annan människa. Vecka för vecka, lite mer förändrad. Att möta människor som vi får göra i den här kursen är bästa utbildningen. Vi har träffat pastor Maria som ger sitt liv för ungdomarna i Tensta, som vill att de ska tro på sig själva och på framtiden och som verkar för sann integration genom att flytta dit ungdomarna bor, och stanna kvar. Vi har träffat Ola som kämpar för att människor ska ha rätt att skriva och få sina texter publicerade, och Syster Karin som avgett löften om fattigdom och kyskhet, och lever i gemenskap med sina klostersystrar och flyktingar på Sveriges enda fristad för flyktingar i nöd. Idag var nog ändå kursens höjdpunkt. Man måste väl säga så när min lärare Brian stockar sig på rösten och med eftertryck säger: ”jag har undervisat i den här kursen i tolv år och det har varit många viktiga möten. Men ikväll är det most profound teaching moment up to this point.” Å där sitter en själv och får vara med, förstummad över vad som försegår framför våra öron och ögon.

Med oss ikväll hade vi en ung norska som numera heter Mino Koefoed. Hon är ett år äldre än mig. De senaste sju åren har hon bott i drygt tio länder. Till en början kunde jag inte sätta fingret på henne, tänkte ok spännande och meningsfullt liv att resa runt sådär ena landet efter det andra – men vad vill hon åstadkomma? Jag menar, de flesta unga idag vill väl ha så många länder på cv:et som möjligt.
Så förstod jag. Minoo hade sett människors nöd och insett att ”deras lidande är mitt lidande. Alla konflikter världen över hör ihop. Det är orättfärdigheten vi kämpar mot.” Som priviligerad västerlänning har hon en möjlighet, och en skyldighet, att göra skillnad. Så hon åker, strategiskt och väl förberedd, till dessa platser, utan en tanke på att förverkliga sig själv eller ha kul. Snarare väntar hård press och allvarliga risker. Resorna finansieras av CSN (plugga som bisyssla och täckmantel = helt rätt!). När Minoo efter tredje försöket inte får återvända till Palestina skickar hon in en ansökan om namnbyte till norska myndigheterna innan hon ens nått tillbaka hem. Byta namn? What’s in a name. Det mesta material hon publicerar gör hon ändå under pseudonym. Men ändå, ett bra varumärke är ju mycket värt.
Jag tycker detta är det största, att Minoo inte bryr sig om sitt eget namn och hela tiden vänder uppmärksamheten bort från sig själv, mot den andre. En hög moral är verkligen det vackraste och mänskligaste en människa kan ha – ”deras lidande är mitt lidande”. Medlidandet ska segra.

Ps. Idag har varit internationella icke-våldsdagen. Go non-violence!