Beauty isn’t a waste

av Maja

Jag återkommer ju om och om igen till de klingande sakramenten – musiken som bärare av andliga insikter och evig tröst. Av teologi, fast gudomligt tal som inte uttrycks med ord. Likaså är det en erfarenhet där orden inte heller räcker till. Alltid är det Owe Wikström om triggar mig, han måste väl vara den främste nu levande musikteologen i Sverige. Så här säger han denna gången: ”Identifiera den musik, den psalm, den poesi, som djupast sett berör dig. Betänk att det du då erfar det är inte subjektivt, det är inget känslosvall – utan ett uttryck för tillvarons heliga, andliga överskott.” Musiken har både ett egenvärde och ett instrumentellt värde; musiken/skönheten är en objektiv realitet som indikerar Gud, som ju är all skönhets källa. Ni vet, skönheten ska frälsa världen.

Som det står om himlen i Uppenbarelseboken: ”Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lammet. Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess lampa, och folken skall leva i detta ljus. Jordens kungar kommer med all sin härlighet till den staden, och dess portar skall aldrig stängas om dagen – natt blir det inte där. Och allt dyrbart och härligt som folken äger skall föras dit.” (Upp 21:22-26) All skönhet är gudomlig.

Och jag tänker på ett mejl jag en gång skrev till min favoritartist den tyska pianisten Nils Frahm (som är tillräckligt okänd för att svara på mitt meddelande). Det var väl inte en helt lyckad konversation, men jag är ändå nöjd med att han fick veta.

Ämne: Nästan himlen.

Jag bara, typ: ”Känner du till termen compunctio – helig smärta? ‘The grief somebody feels when faced with that which is most beautiful is both a reminiscence and a fore-taste of the divine world… The bittersweet experience stems from human home-lessness in an imperfect world, human conscious-ness of, and, at the same time, a desire for, perfection. This inner spiritual void becomes painfully real when faced with beauty. There, between the lost and the desired, the holy tears are formed.’ That’s how I feel when I hear your music.

Nils: well, i made my examen in feeling pain of all sorts. but to call it holy is against my non religious attitude. but pain feels good sometimes, sometimes not.
most of the times not…

Jag: I never meant to call your music painful .. quite the opposite – to me it is the biggest comfort..! Beauty isn’t a waste. keep on making music.

…..

Sen vill jag också tipsa om denna skivan. Lite mer nutida är den. Visioner från Hymns from Nineveh – apokalyps, bibliskt språkbruk och klingande toner som säljer som smör på andra sidan sundet. Det tycker jag är kul! (ni får klicka på bilden för att komma till musiken)

Soli Deo Gloria.