Jag har bytt kyrka

av Maja

Sr. Marianne säger att det är det dummaste någon kan göra – byta kyrka. Det finns få människor i Sverige jag har lika mycket respekt för. I januari tog jag steget och blev medlem i Svenska kyrkan. Under några år hade jag närmat mig henne och börjat ta farväl av frikyrkan (som en vän). Det skedde inte särskilt dramatiskt. Men det var ändå det största beslut jag fattat hittills i mitt liv. Var det rätt? Var det jättedumt? Inte vet jag. Än.

Ofta känner jag att det här inte kan bli något annat än dåligt; det finns inte utrymme för någon smaklig frukt. Kyrkan är genomrutten. Jag har fått nya perspektiv på kyrkan och dess problem – och kanske kan dessa erfarenheter berika denna. För nu vill jag döpa kristna barn, jag vill bli vigd och ha en liturgi under mässan som man kan ta på allvar. Mer plats för bibelläsning under gudstjänsterna och mindre för lovsång. Mer Gud och mindre mig. Jag ser ingen väg tillbaka. Den enda väg jag tycker mig ana är framåt, även om den vägen är smal, och lång, både den yttre och inre. Jag är fullkomligt bristfull och kyrkan likaså. Frikyrkan har lärt mig så mycket och fostrat mig till den jag blivit. Jag är inte säker på om jag kunde få en bättre växtplats. Jag tillhör Kristus, och vi alla är Guds små barn. Det jag velat mest av allt är att tjäna. Och det är i Svenska kyrkan det får ske.

einarOch så tänker jag att det kanske kan vara bra att byta kyrka, också. För att utmana sina lojaliteter. För att pröva vad det innebär för mig att jag är kristen om jag inte är det i frikyrkan. Att vara frikyrklig kan vara en hel identitet. Jag förstår hela tiden hur frikyrklig jag är, och hur svenskkyrklig jag inte är. Men jag är inte intresserad av de där yttre grejerna som karaktäriserar oss. Jesus kallar ju oss att dö från vårt eget. Så var det med det. Och ibland är det nödvändigt att byta kyrka, för man har nått ett slut. Det bidrog likaså till mitt beslut.

Häromveckan gjorde jag ett återbesök i en frikyrka, på en rätt typisk frikyrklig samling för unga vuxna. Lovsångsgudstjänst med nattvard(!), mingel där kopplingar dras mellan otaliga gemensamma bekanta i denna lilla egna värld, generöst med fika osv. Under fikat kom jag i samtal med en tjej i min ålder som på sitt eget sätt kom att öppna hjärtat och berätta om sin längtan efter fördjupning. ”Alltså, man längtar ju efter mer av Jesus. Att lära känna Jesus mer. Det är många människor som längtar. Men det känns liksom inte som att gudstjänster och så ger någonting längre. Det var jättelänge sen jag var i kyrkan senast. Det finns ingen jag vill vara i. Och det är ju flera som slutar gå.”

mm, men det finns mer. Gud är så rik. Det finns inget slut. Sa jag.

För så är det ju..!

Tjejen gav kött till tesen att det inte finns utrymme för fördjupning i den typiska frikyrkan som den ser ut idag. Jag blev inspirerad att berätta för er hur jag sökt fördjupning. Och fråga er vad ni tror om denna tes. Stay tuned!