Fördjupas

av Maja

Gud har lagt ner en fullkomlig längtan i oss efter att lära känna denna kraft och person och kärlek m.m som är Gud, ytterligare. Att söka oss inåt, utåt, neråt, uppåt. Närmare Gud själv och Guds eget hjärta. Längtan finns där för att den en dag ska mättas, och Gud själv kommer att uppfylla den. Nedanstående kanske låter väldigt manual-aktigt men jag vill poängtera 1. allt är en gåva från en otroligt god Gud och 2. vi är rätt lika men vi måste hitta våra egna vägar.

Denna vägen tog/tar jag: de självskrivna som bön, bibelläsning, andlig vägledning, konsten och musiken, naturen, samtal, läsning av andlig litteratur, och särskilt

  • under åren jag bodde i Örebro var jag en del av en husförsamling som träffades en gång varje vecka. Vi var ungefär sju personer som inte valt varandra och som inte tänkte lika om allt (eller hur Christian?) eller hade samma åsikter, erfarenheter och upplevelser med oss. Men vi delade livet med varandra, vardagen, och vi älskade varandra, bjöd varandra på mat och bad för varandra. Och när tiden gick fick vi vara ett kontinuerligt inslag under resans gång och dela sådant som var nytt och som förändrades – några fick barn och då fick vi andra vara med, från graviditet till småsyskonets ankomst. Hålla i famnen, pussla och lära ut ord. Andra bytte jobb eller flyttade. Denna tid var mycket rik och gav mig bredd i min tro. Jag tror att detta är den närmaste framtidens sätt för den kristna gemenskapen att organisera sig.
  • Jag har sökt Kristus i marginalen. Eftersom Jesus identifierar sig med de svaga, fattiga, nakna och fängslade, och jag önskat att lära känna Jesus mer. Jag har sökt mig till de mest radikala grupper och människor jag kunnat hitta idag och i närheten. De allvarliga som ger sin livsstil för detta som de är övertygade om. Typ Catholic Worker rörelsen, Alsike kloster och kollektivet Gandhi. Det finns säkerligen fler, obs. Detta är svårt svårt men mitt hjärta har helt klart omformats och mjuknat genom de människoöden jag fått möta och bära med mig. Vissa saker tvingar en ner på knä. Gud möter oss där nere.
  • Till sist försöker jag lära känna kyrkans historia, och som sagt har en del av detta varit att bli medlem i en historisk kyrka. Med det senare menar jag att det finns en teologi (även om den ibland delvis är på uppluckring, men Gud är nådig) och liturgi som är motiverad och inte går på känsla, utan är förankrad i något som sträcker sig bortom en livstid eller en förmiddag. Det är kyrkans helgon som bevisar kristendomens verklighetsanspråk; det finns inga bevis, det finns bara vittnen. Mina studier är inriktade på kyrkohistoria för att hitta dessa exemplen och bli deras vänner. Sjukt lyxigt förresten, att få ägna sina dagar åt detta, tack staten! Man brukar ju säga att vi studerar historia för att lära känna oss själva, och ”inget nytt under solen”, alltså tror jag att ofta kan vägen framåt hittas i det förflutna. Fast vi ska likafullt framåt. Den historiska kyrkan (men det behövs väckelse- och reformgrupper också! Verkligen!) bevarar en rik tradition som bildar en länk mellan kyrkan i det förflutna och dagens kyrka. Förhoppningsvis även framtidens. Att falla tillbaka på kyrkan, utan att behöva vara nervös som i frikyrkan, som jag så ofta upplevt som svulstig och inte trovärdig, är det som gett mig frid och rum att fördjupas, tror jag. Obs, jag är fortfarande vän med frikyrkan och mina nära och kära är frikyrkliga. Jag uppskattar mycket i frikyrkan, men behöver fira gudstjänst på ett annat sätt. Antropocentriska liturgier i Svenska kyrkan gör mig precis lika nervös.
  • Bonus: fira mässa. Ofta. Som det vore på riktigt. Äta av färdkosten för oss som dör i Gud.

Vad säger ni? Var finner ni rum för fördjupning? Jag är uppriktigt intresserad.
nostalgia
Kom, Heliga Ande!