Hem

av Maja

En liten erfarenhet som kan hjälpa mig förstå Sr Mariannes varning om att aldrig byta kyrka är denna: har en väl lämnat hittar en inte hem igen(..?..). ”Gud, jag är så omstörtad. Jag bottnar inte djupt när jag faller så lätt” skrev jag en gång. Jag är ju verkligen en frukt av en sorts frikyrklig pragmatism: vi kan döpa barn, och vi kan döpa vuxna, whatever works, vi kan ha gudstjänst på söndagar eller måndagar, det som passar er bäst, vi kan gå ihop missionsförbundare, metodister och baptister – inga problem. Så jag tänkte likadant, min lojalitet var minimal; jag vill bara göra det som funkar bäst för mig just nu. Men när jag blev medlem i Svenska kyrkan fick jag ett plåster men inte ett ”välkommen till gemenskapen”. Jag fick en bläckpenna som börjar ta slut. please dont leave me