Du är o Gud tusen röster

av Maja

andrej-kopia.jpgFörsta gången jag kom i kontakt med Kväkarna var när jag gick ett andra år på folkhögskola och det i skolans andaktsgrotta fanns en dikt av en kväkare på vägen. Jag älskade den. Jag brukade gå till den där grottan på den okristliga folkhögskolan och läsa den för mig själv, det var en andakt. Bloggade till och med den. Och Jesus den är underbar! Och o Jesus vad den burit mig, vad jag än idag identifierar mig själv, Dig och mig själv i Dig utifrån den dikten – det ser jag nu. Tror jag ska läsa den på nästa kväkarmöte. För sedan några månader går jag så ofta jag kan på kväkarmöten som hålls här där jag bor. Kväkarna är en av mina favoritgrupper i kyrkohistorien så det är klart jag vill passa på att hänga med dem. Det är också en emotionell motreaktion och ett uppror mot dysfunktionella hierarkier och en tillsynes totalt opastoral, exkluderande folkkyrka, men det kanske vi tar en annan gång.

För får man vara med i en kyrka utan trosbekännelser och dogmer, präster och sakrament? Där den enda fallskärmen är Guds Andes faktiska, aktiva närvaro här och nu. Så totalt utgivande i tro. Läran finns inte i boken, utan i våra händer, i våra dagböcker (och bloggar?). Kyrkan är ju inte samma som ett seminarium, eller en teologisk samtalsgrupp. Detta är bräckligt. Detta är fattigt. Dop är ju det allra bästa jag vet och jag är beroende av att ”äta de små kexen”. Men kväkarna förenar faktiskt kontemplation och aktion, eftersom de båda är oskiljbara. De tror på både enhet och mångfald. De ser Gud i allt och allt i Gud, istället för att vara rädda. Visserligen är kväkarrörelsen teologiskt tunn, och jag saknar riterna, men det innebär också att det enda skyddsnätet är Guds Andes närvaro och verk här och nu. Allt faller eller håller med det. Detta är livsfarligt. Och jag beundrar den trotsiga trosvissheten. Allt är möjligt.