En ton från himmelen: En studie om Linnea Hofgren och mystikernas modersmål.

av Maja

Första delen av mitt uppsatsarbete om Linnea Hofgren är färdigt sedan några månader. Det inleds såhär:

Det sägs att vi kan vända oss till kyrkans historia för att förstå oss själva, se vilka vi är och vilka vi kan bli. Om vi tänker oss att de människor som levt före oss vittnar med sina liv om vem Gud är, hur Gud handlar och vad den kristna tron innebär, kan vi läsa dessa människors liv som vittnesmål, berättelser formulerade för att skapa mening och identitet. Min egen mission med denna uppsats är att problematisera vilka som får definiera kyrkans historia. De mäktiga männen, biskoparna, de lärda och institutionerna? Varför kan det inte vara en förkrympt, sängbunden kvinna? Jag vill öppna frågan vilkas liv det är som får anses fruktbärande i efterhand och vad anses som ett misslyckande, vilkas berättelser det är vi berättar för varandra och låter definiera oss. 

Författaren och förebedjaren Linnea Hofgrens (1868-1921) livsöde är ett typexempel på de fördolda kristnas efterklang. Vad hon lämnat efter sig i kyrkans minne är inte mer än några rader: ”Hur ljuvligt att få vara en ton från himmelen, ifrån Guds eget väsen, den rena kärleken.”

O.N. Flint, Förgäves Clores nu sin lilla fågel beklagar, etsning 712,42a, Den Kgl. Kobberstiksamling, Statens Museum for Kunst, Köpenhamn © SMK Foto
Läs den gärna, Linnea är en god vän att ha. Uppsatsen finns här.