Min tradition är pragmatism

av Maja

vad ska vi göra, väckelsens barnbarns barnbarn?
jag är uppvuxen i ett kyrkligt sammanhang där det var synonymt för mig att vara medlem i församlingen och att vara medlem i scouterna. i ett samfund som kunde tänka sig att döpa både barn och vuxna, och firade nattvard med små privata snapsglas. vid femton års ålder, efter konfirmationen, var det kutym att låta döpa sig – men vad betydde det? min tro och bekännelse var samma som den varit i flera år, så länge som jag medvetet hade kunnat formulera någon sådan. min tro var en gåva, ett arv från mina föräldrar och i sin tur deras föräldrar (som jag inte kan vara nog tacksam och glad för).

när jag tagit studenten öppnades smörgåsbordet av kyrkor för mig och jag introducerades för church-hoppingen. i jakt på kyrkan med ”bra” gudstjänster drog vi från samfund till samfund, från st klara till immanuel 153, till husförsamlingen i vårberg, till besvikelsen över att inget riktigt dög.

på bjärka-säby lärde jag mig att fira nattvard som att det ”var på riktigt”. som min frikyrklige pastor sa att vi skulle göra. jag kände mig mättad. jag kände den heliga marken bränna under mina fötter. trots att jag inte lovsjunger vackert är Gud nu i mig, som en nåd. efter att umgåtts med teologi varje dag i fem år på olika utbildningsinstitut blev bristen alltmer påtaglig, frustrationen växte. jag längtade efter att underordna mig den evigt levande kyrkan. vill inte stå ensam, ha alla svaren själv. jag kan inte vara teolog ensam. jag kan inte vara kristen ensam. som en av flera är jag fullkomligt bristfull. min ecklesilogiska förvirring är nog inte mitt fel men den innebär så många frågor: varför går metodisterna ihop med baptisterna? varför kan vi inte låta saker dö, låta väckelserörelser dö? så att något nytt kan uppstå. hur kan en efk-församling vara dubbelansluten till efs? hur blir man en präst i frikyrkan? vari består vår kontinuitet med den rika, teologiska traditionen? vad gör den uppståndne Gudens Ande i denna levande kropp? var är uppståndelsekraften? hur långt räcker vi? ska jag verkligen nöja med mig den andligt fattiga svenska kyrkan? hur byter man tradition? ska man byta tradition.

fast jag kan ju, i enlighet med den tradition som format mig, göra det jag finner lämpligast för mig just nu, förhärligar Gud och sprider evangeliet. eller?
Laurence