HÖGRE JUBEL DJUPARE ALLVAR

Min tradition är pragmatism

vad ska vi göra, väckelsens barnbarns barnbarn?
jag är uppvuxen i ett kyrkligt sammanhang där det var synonymt för mig att vara medlem i församlingen och att vara medlem i scouterna. i ett samfund som kunde tänka sig att döpa både barn och vuxna, och firade nattvard med små privata snapsglas. vid femton års ålder, efter konfirmationen, var det kutym att låta döpa sig – men vad betydde det? min tro och bekännelse var samma som den varit i flera år, så länge som jag medvetet hade kunnat formulera någon sådan. min tro var en gåva, ett arv från mina föräldrar och i sin tur deras föräldrar (som jag inte kan vara nog tacksam och glad för).

när jag tagit studenten öppnades smörgåsbordet av kyrkor för mig och jag introducerades för church-hoppingen. i jakt på kyrkan med ”bra” gudstjänster drog vi från samfund till samfund, från st klara till immanuel 153, till husförsamlingen i vårberg, till besvikelsen över att inget riktigt dög.

på bjärka-säby lärde jag mig att fira nattvard som att det ”var på riktigt”. som min frikyrklige pastor sa att vi skulle göra. jag kände mig mättad. jag kände den heliga marken bränna under mina fötter. trots att jag inte lovsjunger vackert är Gud nu i mig, som en nåd. efter att umgåtts med teologi varje dag i fem år på olika utbildningsinstitut blev bristen alltmer påtaglig, frustrationen växte. jag längtade efter att underordna mig den evigt levande kyrkan. vill inte stå ensam, ha alla svaren själv. jag kan inte vara teolog ensam. jag kan inte vara kristen ensam. som en av flera är jag fullkomligt bristfull. min ecklesilogiska förvirring är nog inte mitt fel men den innebär så många frågor: varför går metodisterna ihop med baptisterna? varför kan vi inte låta saker dö, låta väckelserörelser dö? så att något nytt kan uppstå. hur kan en efk-församling vara dubbelansluten till efs? hur blir man en präst i frikyrkan? vari består vår kontinuitet med den rika, teologiska traditionen? vad gör den uppståndne Gudens Ande i denna levande kropp? var är uppståndelsekraften? hur långt räcker vi? ska jag verkligen nöja med mig den andligt fattiga svenska kyrkan? hur byter man tradition? ska man byta tradition.

fast jag kan ju, i enlighet med den tradition som format mig, göra det jag finner lämpligast för mig just nu, förhärligar Gud och sprider evangeliet. eller?
Laurence

Vi ber

Gud
öppna våra hjärtan så att
vi kan öppna våra gränser och
våra hem och våra armar
Såsom du har öppnat ditt hem för varje människa,
och som du öppnat
dina armar gränslöst
Sträckta ut så långt du kan nå
en arm på varsin ände av bjälken.
I Jesus Kristi namn.

En ton från himmelen: En studie om Linnea Hofgren och mystikernas modersmål.

Första delen av mitt uppsatsarbete om Linnea Hofgren är färdigt sedan några månader. Det inleds såhär:

Det sägs att vi kan vända oss till kyrkans historia för att förstå oss själva, se vilka vi är och vilka vi kan bli. Om vi tänker oss att de människor som levt före oss vittnar med sina liv om vem Gud är, hur Gud handlar och vad den kristna tron innebär, kan vi läsa dessa människors liv som vittnesmål, berättelser formulerade för att skapa mening och identitet. Min egen mission med denna uppsats är att problematisera vilka som får definiera kyrkans historia. De mäktiga männen, biskoparna, de lärda och institutionerna? Varför kan det inte vara en förkrympt, sängbunden kvinna? Jag vill öppna frågan vilkas liv det är som får anses fruktbärande i efterhand och vad anses som ett misslyckande, vilkas berättelser det är vi berättar för varandra och låter definiera oss. 

Författaren och förebedjaren Linnea Hofgrens (1868-1921) livsöde är ett typexempel på de fördolda kristnas efterklang. Vad hon lämnat efter sig i kyrkans minne är inte mer än några rader: ”Hur ljuvligt att få vara en ton från himmelen, ifrån Guds eget väsen, den rena kärleken.”

O.N. Flint, Förgäves Clores nu sin lilla fågel beklagar, etsning 712,42a, Den Kgl. Kobberstiksamling, Statens Museum for Kunst, Köpenhamn © SMK Foto
Läs den gärna, Linnea är en god vän att ha. Uppsatsen finns här.

2. Kristet självförverkligande

Om den här texten skulle formuleras som en fråga skulle den vara ”hur uppfyller en kristen sin kallelse?”. Det jag egentligen undrar är om det finns ett svar på den frågan, eller miljarder. Kanske är sanningen att de miljarder svaren ska fångas in det ett enda svaret.
52171_Acc_000279130614_jpg_455-706x1008camilleclaudelsr m

Vattenrik

Underbara Etty Hillesum sa om sitt inre: ”Det finns verkligen en djup brunn inne i mig. Och i den bor Gud. Ibland är också jag där. Men alltför ofta blockeras brunnen av stenar och grus, och Gud är begraven inunder. Då måste han grävas fram igen.” Jesaja säger om fastan att om vi utför den rätta och behagande fastan ska resultatet bli en människa som är ”en vattenrik trädgård, en oas där vattnet aldrig sinar” (Jes 58:11). Bilderna i de bibliska berättelserna av vatten som strömmar fram där det tycks omöjligt, tröstar mig som få andra, och fastan kan nog bli en tid då vi kan rensa våra egna källsprång och bereda vägen för det som tycks blockerat inom oss. Därför är min bön ”gör den hårda klippan till ett källsprång av levande vatten.” 

Våransing

Fastan är livets våransning. Och är det någon som behöver beskäras ordentligt är det er kära Maja Ekström. Därför är fastan så hoppfull och efterlängtad – kanske kan denna givna tidsperiod för askes, kamp och träning faktiskt leda till en inre och yttre förändring. Jag önskar bli som en av de pelargonstubbar som står i mitt köksfönster, så brutalt nerskurna efter vintervilan, men där små små nyskott börjar visa sig. Skärmklipp 2015-02-18 14.32.48

1. En Gud med hud.

Han som såg ut som en människa rörde vid mig och sade:
”Var stark.
Var stark.
Allt kommer att gå dig väl.
Jag är en Gud med hud.
Jag har blivit rörd av andra människor.
Jag vet vad som menas med hudkontakt.
Jag vet vad det är att vara kropp.”

Jag i pod.

Jag blev inbjuden att medverka i mina vänner Simon och Antons pod Aten och Jerusalem och vara deras decembergäst. Det måjagsäga blev ett väldigt trevligt samtal om allt som är roligt att prata om – som kristen vegetarianism, david petander, heliga människor, gästfrihetshus och den gröna revolutionen.

Välkommen blir ljud, lyssna lyssna lyssna här.

 

 

Du är o Gud tusen röster

andrej-kopia.jpgFörsta gången jag kom i kontakt med Kväkarna var när jag gick ett andra år på folkhögskola och det i skolans andaktsgrotta fanns en dikt av en kväkare på vägen. Jag älskade den. Jag brukade gå till den där grottan på den okristliga folkhögskolan och läsa den för mig själv, det var en andakt. Bloggade till och med den. Och Jesus den är underbar! Och o Jesus vad den burit mig, vad jag än idag identifierar mig själv, Dig och mig själv i Dig utifrån den dikten – det ser jag nu. Tror jag ska läsa den på nästa kväkarmöte. För sedan några månader går jag så ofta jag kan på kväkarmöten som hålls här där jag bor. Kväkarna är en av mina favoritgrupper i kyrkohistorien så det är klart jag vill passa på att hänga med dem. Det är också en emotionell motreaktion och ett uppror mot dysfunktionella hierarkier och en tillsynes totalt opastoral, exkluderande folkkyrka, men det kanske vi tar en annan gång.

För får man vara med i en kyrka utan trosbekännelser och dogmer, präster och sakrament? Där den enda fallskärmen är Guds Andes faktiska, aktiva närvaro här och nu. Så totalt utgivande i tro. Läran finns inte i boken, utan i våra händer, i våra dagböcker (och bloggar?). Kyrkan är ju inte samma som ett seminarium, eller en teologisk samtalsgrupp. Detta är bräckligt. Detta är fattigt. Dop är ju det allra bästa jag vet och jag är beroende av att ”äta de små kexen”. Men kväkarna förenar faktiskt kontemplation och aktion, eftersom de båda är oskiljbara. De tror på både enhet och mångfald. De ser Gud i allt och allt i Gud, istället för att vara rädda. Visserligen är kväkarrörelsen teologiskt tunn, och jag saknar riterna, men det innebär också att det enda skyddsnätet är Guds Andes närvaro och verk här och nu. Allt faller eller håller med det. Detta är livsfarligt. Och jag beundrar den trotsiga trosvissheten. Allt är möjligt.

 

Linnea Hofgren levererar:

O, närvarelse, huru nitälskande du är! Du vill, att jag intet begär har till den allra minsta lilla sak i denna värld, utan att du allena skall vara mitt enda och allt och giva mig allt i din stora barmhärtighet. Må då mitt inre öga skåda blott efter dig i helgedomen, o du sol, o du liv, som jag får nämna: Min kärlek! Du trefaldiga kraft, du heliga Treenighet, förborga mig i dig, att jag aldrig må se mig om efter mig själv eller efter de ting, som synas. Må mitt inre öra allt mera öppnas, o du evigt talande Gud, för din sakta viskning i själens grund; gör det inre känselsinnet allt mera mottagligt för att känna din helande frälsarehands vidrörande, att min själ under din ömma fostran må ligga helt överlåten och av samma kärlekshand dragas in i den kärlekens fångst, den du bärgar in i din not. Du stannar ej därvid, att du fångat mig, o Kärlek, ty emedan du vet, att det ej vare nog för mig att blott bliva dragen i land, så tar du den lilla sprattlande fisken av kroken, lägger den på elden och bereder den till en mat: den din vilja kan förtära för att till sist helt omsluta den med dig själv.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.