Första delen av mitt uppsatsarbete om Linnea Hofgren är färdigt sedan några månader. Det inleds såhär:
Det sägs att vi kan vända oss till kyrkans historia för att förstå oss själva, se vilka vi är och vilka vi kan bli. Om vi tänker oss att de människor som levt före oss vittnar med sina liv om vem Gud är, hur Gud handlar och vad den kristna tron innebär, kan vi läsa dessa människors liv som vittnesmål, berättelser formulerade för att skapa mening och identitet. Min egen mission med denna uppsats är att problematisera vilka som får definiera kyrkans historia. De mäktiga männen, biskoparna, de lärda och institutionerna? Varför kan det inte vara en förkrympt, sängbunden kvinna? Jag vill öppna frågan vilkas liv det är som får anses fruktbärande i efterhand och vad anses som ett misslyckande, vilkas berättelser det är vi berättar för varandra och låter definiera oss.
Författaren och förebedjaren Linnea Hofgrens (1868-1921) livsöde är ett typexempel på de fördolda kristnas efterklang. Vad hon lämnat efter sig i kyrkans minne är inte mer än några rader: ”Hur ljuvligt att få vara en ton från himmelen, ifrån Guds eget väsen, den rena kärleken.”
Läs den gärna, Linnea är en god vän att ha. Uppsatsen finns här.
Om den här texten skulle formuleras som en fråga skulle den vara ”hur uppfyller en kristen sin kallelse?”. Det jag egentligen undrar är om det finns ett svar på den frågan, eller miljarder. Kanske är sanningen att de miljarder svaren ska fångas in det ett enda svaret.
Jag älskar Flannery O’Connors briljanta bönebok. Hon är min vän och själsfrände i evigheten. Det är en förment tanke, det står så mycket mellan oss, men visst är de döda är längre döda? Här lever hennes ord:
Dear God, I don’t want to have invented my faith to satisy my own weakness. I don’t want to have created God to my own image as they’re so fond of saying. Please give me the necessary grace, oh Lord, and please don’t let it be as hard to get as Kafka made it.
En liten erfarenhet som kan hjälpa mig förstå Sr Mariannes varning om att aldrig byta kyrka är denna: har en väl lämnat hittar en inte hem igen(..?..). ”Gud, jag är så omstörtad. Jag bottnar inte djupt när jag faller så lätt” skrev jag en gång. Jag är ju verkligen en frukt av en sorts frikyrklig pragmatism: vi kan döpa barn, och vi kan döpa vuxna, whatever works, vi kan ha gudstjänst på söndagar eller måndagar, det som passar er bäst, vi kan gå ihop missionsförbundare, metodister och baptister – inga problem. Så jag tänkte likadant, min lojalitet var minimal; jag vill bara göra det som funkar bäst för mig just nu. Men när jag blev medlem i Svenska kyrkan fick jag ett plåster men inte ett ”välkommen till gemenskapen”. Jag fick en bläckpenna som börjar ta slut.
Är så innerligt splittrad i mitt förhållande till internet. Visst finns mycket bra och konstruktivt och peppande här men det gör också dåliga saker med mig: jag lägger ner mer tid och fokus på overkliga personer än de närvarande och jag sätter mig själv i alltets centrum. Detta är allvarligt.
Har försökt hitta kristen vägledning i denna ganska nya företeelse. Magnus Malm till exempel menar att vi bör leva i en ständig rörelse mot förenkling, mot bortväljandet av oväsentligheter, mot en allt djupare koncentration mot det väsentliga för att där ta emot helheten som en gåva av Gud. Magnus Malm litar man liksom på. Han har också sagt såhär:
”Det är ett livsvillkor för den som vill vara trogen sin kallelse mot Gud att skaffa sig en mediastrategi och handla beslutsamt efter den. En kristen ledares primära uppgift är att hålla sig ‘informerad’ om vem Gud är och vad Gud vill. När detta så uppenbart hotas av annan information måste det vara naturligt att välja bort detta andra så mycket som behövs för att kunna fullfölja kallelsen. Vår mentala hälsa bygger på att ständigt välja bort och filtrera information. Tvånget att ‘hänga med’ är en förbannelse som inte skapar någon handlingskraft, utan endast gör själen till en flimrande spegel av uppdykande händelser.”
Jag tänker också på Pelle Strindlund som berättade vid vårt besök i kollektivet Gandhi att han slutat läsa media – nyhetssidor och sånt (behöver väl inte ens tillägga att han varken har facebookkonto eller blogg), han sa: ”Media är ett sånt slöseri med tid. Vi borde ägna åt oss att förändra världen istället för konsumera information. Om du inte tänkte göra något åt en särskild situation, varför måste du veta allt om den? Till vilken nytta?”. Man bara: jaaa, på spiken.
Också kära David Petander pratade om något som inte hade med internet att göra då men som i denna tid skulle kunna tillämpas på denna företeelse, tycker jag; ”Men kunna vi lösa oss från det timliga och ha begär efter det som ögat ser – då träder Gud och hans vilja fram för oss. Då vår ande kan lösa sig från detta synliga, då bli vi delaktiga av hans nåd och hans rikedom, och det är väl ändå något av det högsta att kunna se Gud”.
Nu för tiden gör många ”1984”-referenser men jag läste en bok som hävdade att vårt nutidsscenario snarare liknar det samhälle som boken ”Du sköna nya värld” (som jag ännu inte tagit mig tid att läsa) av Aldous Huxley beskriver och inte Orwells dystopiska profetia. Orwell fruktade att sanningen skulle döljas för oss av myndigheterna och makterna; Huxley fruktade att sanningen skulle dränkas i ett hav av irrelevant information.
”Orwell talade om att vi kommer att drabbas av ett förtryck utifrån. Huxley däremot förutsatte inte att det behövs någon Storebror för att beröva människor deras autonomi, mognad och historia. Enligt honom kommer människor att älska förtrycket och dyrka den teknologi som berövar dem förmågan att tänka… Det Orwell fruktade var människor som skulle förbjuda böcker. Det Huxley fruktade var att det inte skulle finnas någon anledning att förbjuda böcker, eftersom det inte skulle finnas någon som ville läsa någon. Orwell fruktade dem som skulle beröva oss information. Huxley fruktade dem som skulle ge oss så mycket information att vi blev passiviserade och självupptagna. Orwell fruktade att sanningen skulle döljas för oss. Huxley fruktade att sanningen skulle dränkas i ett hav av irrelevant information.” (Neil Postman)
För mig står internet i många gånger i konflikt med verkligheten, internet är artificiellt, ett medium, men jag vill ha levande vatten direkt från källan. Om ni ser mig IRL, kära skara av bloggreaders, kanske på Bjärka-Säby eller festivalen Frizon, säg hej. Jag vill gärna prata med er.
(ps. Ursäkta – ursäkta mig, mina egna ideal – att jag bara refererar till män. Jag stör mig själv på sånt och tycker egentligen att det är bra att kvotera. Så glöm inte ”Attention is the purest form of generosity” – Simone Weil.)
Under förmiddagens grammatikpass kliver syster Marianne in med ett viktigt budskap:
”nu jobbar de på ordentligt i uppsala. poliserna letar överallt, de kollar i bussar och på stationen. ni måste akta er! ni får inte gå på vägen, stanna på uppfarten. och var försiktiga!
kan nån översätta så att alla förstår?”.
”Poliserna” blev ett tacksamt exempel på ett substantiv i bestämd form plural när hon hade gått, men mitt hjärta slog hårt för mina papperslösa elever och jag kände mig upprörd inombords, all den upprördhet mitt stilla sinne kan uppbringa. ”de har ingen rätt att vistas här”. tobias och gänget, ni gör er till gudar. jag avsvärjer mig era bestämmelser. tack och hej.
REVA kallas det. Ett ”rättsäkert och effektivt verkställningsarbete”; svenska myndigheters nya projekt för att hitta och identifiera papperslösa människor och deportera dem. Det nya projektet är ett samarbete mellan gränspolisen, Migrationsverket och kriminalvården och har som mål att, som det kallas på byråkratisvenska, verkställa att fler personer som har gått under jorden efter att ha fått ett utvisningsbeslut utvisas. Syftet med Revaprojektet är alltså att gränspolisen ska kraftsamla och fokusera ännu mer än tidigare på att söka efter dessa människor och se till att de förs ut från Sverige. Mer om polisens arbete:
Som en del av denna effektivisering söker sig polisen till kollekivtrafiken där de punktmarkerar människor med ett ”papperslöst utseende” för att avkräva dem id.
Jag frågade en av våra fristadsgäster hur han kände för syster Mariannes varning. Blev han orolig? Han sa bara: ”jag har levt så här i tre år nu. Utan papper och dokument. Mina känslor är alltid samma.”
Att begränsa människor är verkligen inget vackert.
Jag funderar en del på internet och verkligheten, vad internet gör med oss och hur viktigt det får vara. Är det inte bara ett stort slöseri med tid?! För vilken skillnad gör det? Från informationskonsumtion utan riktning eller mål, Herre, bevara oss! Så här skriver Göran Sahlberg i senaste numret av NOD, från Dagen.
I en av Lukasevangeliets skildringar berättas om hur Jesus anländer per båt till trakterna av Gergesa. Mot honom kommer en naken man som lever på distans, utanför samhället (”bland gravarna”). Han är, enligt texten, ”besatt”. Det visar sig att demonens namn egentligen är många namn ”Legion” (många) och att detta ”poly-noma” okroppsliga medvetande strävar efter att inkarnera sig i verkliga, fysiska kroppar.
För en samtida läsare är denna berättelse antagligen så problematiskt ”magisk” och ”otidsenlig” att det är lätt att förbise att den utöver allting annat är en berättelse om befrielse. En människa befrias från det överskott av innebörder som fått grepp över henne och skickas hem till en gemenskap där hennes berättelse om verkligheten måste underkastas en autentisk dialog, IRL (in real life). Med andra ord, en levd, reflekterande, varaktig och förpliktande gemenskap. I den fortsatta kristna reflektionen kom denna gemenskap ofta att få bilden av just en stad. Med Augustinus ord ”en gemenskap av förnuftiga varelser som håller samman i en gemensam enighet om de ting de älskar”.
Maja & facebook (tydligen finns det massa sånahär web-cambilder på min dator där jag likgiltigt stirrar på skärmen hehe)
Häromveckan hälsade jag och några kurskamrater på i kollektivet Gandhi. Det var på tiden.
De bjöd på mat och logi och vi hade intressanta samtal om socialt engagemang. Ledordet i kollektivet är icke-våld och den stora visionen är ett samhälle där människor och djur inte dödas, skadas eller exploateras. Icke-våld är målet och medlet. Man har satsat specifikt på två engagemang i kollektivet – fredsaktivism och djurrättsaktivism. Här äter vi linssoppa. Alla bilder är tagna av min vän Rabab. I sin kamp använder sig Gandhianerna av främst två arbetsmetoder: kunskapsspridande och civil olydnad. Det finns nog få i Sverige som är lika insatta i frågor om svensk vapenexport, vapenproduktion, eko-teologi, djurrätt, köttproduktion, djurens lidande med mera. Medlemmarna själva författar böcker och artiklar, föreläser och debatterar. Jag är imponerad.
Som säkert många redan känner till har Gandikollektivet deltagit i ett antal civil olydnadsaktioner, t.ex mot svenska vapenfabriker. De menar att detta är ansvarsfullt medborgerligt handlande; det förbättrar ju bara vapnen innan de skickas ut i krig och konflikter. De bibliska profetiorna om det framtida fredriket är en viktig inspiration inför plogbillsaktioner. Jesaja berättar om det och här, Mika: ”Gud ska döma mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran. De ska smida om sina svärd till plogbillar (plogbill, eller plog, är typ nåt man använder för att odla med inflikar jag här) och sina spjut till vingårdsknivar. Folken ska inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. Var och en ska sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen ska hota honom. Herren Sebaot har talat.” Åh va underbart, Levande Gud låt det ske!
En konsekvens av civil olydnadsaktionerna är att medlemmarna i kollektivet tvingas leva under existensminimum. Om de tjänar större belopp går pengarna direkt till vapenindustrin, som kräver dem på skadestånd för de oskadliggjorda vapnen. Men det verkar inte gå någon nöd på dem direkt, tycker jag. Kanske finns det en större rikedom än i det materiella? I kollektivet tackar man iaf myndigheterna för att de underlättar för dem att leva ett enklare liv, såsom de ju vill göra.
Att bo ihop med människor som kan trigga, stötta och samverka är förstås också något som underlättar ett radikalt aktivistliv. Vi påverkas i hög grad av våra sociala sammanhang och vilka människor vi har omkring oss. Lever vi det liv vi längtar efter? Vilka låter vi oss bli formade av? Viktigt att tänka på..! Under dagen fick vi många bra råd och tankeställare. Till exempel: ”det är inte ideerna i våra huvuden som spelar roll, utan hur vi väljer att organisera våra liv. Du kan ha de mest storslagna ideologier och visioner men det är besluten som du faktiskt fattar som kommer göra en verklig skillnad. Så, var noggrann med att välja livspartner!”. ”Och bjud in människor i ditt liv”. Jag är tacksam att få en inblick i livet i kollektivet Gandhi – och även de gladde sig åt vårt besök så om du också blir sugen att hälsa på är du säkert välkommen. De vill dessutom gärna växa om du får för dig att stanna lite längre. De utlovar ett minst lika lyckligt och tillfredsställande liv som villa, volvo, vovve.
Men för er som fruktar mitt namn ska rättfärdighetens sol gå upp
med läkedom under sina vingar.
Då ska ni komma ut och hoppa likt kalvar som släpps ur sitt bås.
Ni ska trampa ner de onda,
ty de skall vara som stoft under era fötter
på den dag då jag griper in, säger Herren Sebaot.
Här äter vi linssoppa. Alla bilder är tagna av min vän Rabab. I sin kamp använder sig Gandhianerna av främst två arbetsmetoder: kunskapsspridande och civil olydnad. Det finns nog få i Sverige som är lika insatta i frågor om svensk vapenexport, vapenproduktion, eko-teologi, djurrätt, köttproduktion, djurens lidande med mera. Medlemmarna själva författar böcker och artiklar, föreläser och debatterar. Jag är imponerad.
HÖGRE JUBEL DJUPARE ALLVAR 